- Marley och jag, livet och kärleken med världens värsta hund

Jenny och John skulle just börja sin gemensamma tillvaro. De var unge och kära, de hade ett litet hus och inte ett bekymmer i världen. Så bestämde de sig för att öva sina föräldratalanger på en hund.

In i deras hem kom Marley, en gyllenbrun labradorvalp som snabbt växte till en bredbröstad fyrtiofemkilos ångvält. I dundrande fart tog han sig fram genom livet, han sprang genom dörrar, hälsade alla gäster med en dreglig puss och tuggade i sig alltifrån pennor till ett använt graviditetstest. Varken lydnadskurser eller lugnande medel hjälpte.

Men lika vilt som han betedde sig, lika obegränsad var hans tillgivenhet. Och för familjen Grogan blev han en ovärderlig gåva.

Här kommer lite smakprov från boken, jag har aldrig skrattat så mycket när jag har läst en bok nångång som jag gjorde när jag läste den här!

"... Jag upptäckte snabbt att jag kunde påverka viftningstempot genom att helt enkelt röra vid honom. När jag hade båda händerna på ratten höll han en jämn takt på tre slag i sekunden. Dunk. Dunk. Dunk. Men jag behövde bara lägga ett finger på hans huvud så ökade takten från vals till bossanova. Dunk-dunk-dunk-dunk-dunk-dunk!. Två fingrar och det blev en mambo. Dunk-dunka-dunk-dunka-dunk! Och om jag kupade hela handen över hans huvud och masserade hjässan med fingrarna exploderade takten till en smattrande kulsprutesamba. Dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk! ..."

"... Marley viftade egentligen inte på svansen. Han vickade snarare på hela kroppen, med början framme vid skuldrorna och vidare bakåt. Han var hundarnas motsvarighet till en slinky ... och aldrig vickade han så mycket på sig som när han hade något i munnen. hans reaktion var i alla lägen densamma: ta närmaste sko eller kudde eller penna - vad som helst dög faktiskt bra - och spring iväg. Någon liten röst i hand huvud tycktes viska till honom "Kom igen! Plocka upp det! Dregla på det! Spring!" ... Men Marley skulle inte ha blivit någon vidare pokerspelare. När han ville hålla något hemligt kunde han inte dölja sin förtjusning ... det fanns stunder när han exploderade i någon sorts maniskt hyperenergi, som om en osynlig upptågsmakare just hade nypt honom i baken. Han skakade i kroppen, huvudet for från sida till sida och hela bakdelen svängde i ett slags spastisk dans. Vi kallade det Marleymambon ..."